1989

Text av Martin Ålund till Maria Bonnier Dahlins Stiftelse, 2015

Jag gick 3:e året på Mejan (Kungliga Konsthögskolan). Det jag arbetade med var studier av renässanskonst. Jag tecknade och målade med svart färg på spännpapper efter fotokopior tagna ur konstböcker. Främst Michelangelo. Jag studerade uttryckens kompositioner, rörelser och gester. Det handlade bl.a. om bildens yta och komposition och hur mitt egna uttryck, genom mitt anslags karaktär, mötte renässansens bildspråk. Jag målade flödigt, skvättigt och droppande på stora spännpapper utrullade på golvet. Det var en befrielse för mig att göra studier med en egen expressiv gest. I mötet med renässanskonsten tycktes tiden och historien upplösas till ett närvarande nu. Jag minns att jag tänkte att Postmodernismen gjorde det möjligt att möta historien på nytt. En känsla av frihet och nyfikenhet, av att allt var möjligt. Jag tycker själv att de arbeten jag gjorde när jag tilldelades stipendiet var ett avgörande steg i mitt konstnärskap.

Stipendiet betydde mycket för mig. Jag var ung (22 år) och gick på Mejan. Jag var inte särskilt orienterad i konstvärlden utan var mer fokuserad på mig själv, på att försöka vara en student och på Konsten med stort K utifrån en vag uppfattning om modernismen och den klassiska konsten. Samtidskonsten och dess värld var något ganska främmande som jag kort besökte när det var ett organiserat galleribesök eller seminarium. Mejan var en relativt sluten studiemiljö. Jag minns inte ens om begreppet samtidskonst fanns i mitt medvetande då. Det nya begrepp jag mötte i huvudsak var Postmodernism. Det fick liksom klä allt det som var nytt och i mina ögon ofta spekulativt och obegripligt men samtidigt tankeväckande, inspirerande och utmanande. När jag fick stipendiet var det första jag uppfattade mina äldre kollegors lovord. Jag var osäker och famlande kring identiteten som ”konstnär”. Mötet med Jeanette och Manilla var också omtumlande. Det var mitt första möte med en förmögen och exklusiv värld. Min dåvarande flickvän sydde mig en kostym med väldigt stora axelvaddar – varav den ena vadden visade sig ha hängt löst över mitt bröst under hela lunchen. Jag kände mig rädd för Jeanette och samtidigt nyfiken eftersom hon var så intresserad och vänlig. Det var då jag lärde känna henne.

Sedan efter några år, när jag utexaminerad och med andan i halsen, gick runt och försökte få ett gallerisamarbete förstod jag hur viktigt stipendiet hade varit. De gallerister jag talade med kände till mig genom stipendiet. Mitt första gallerisamarbete i Stockholm blev Galleri Engström. De pengar jag fick som en klumpsumma var också en ny upplevelse för mig. Jag levde lyxliv en period: åkte taxi, åt på restaurang, gick på Riche och planerade köpa in en dyr stereo (som sen inte blev av eftersom pengarna tog slut). En del gick dock till en studieresa till Italien.

Det jag minns mest var pratet om måleriets död och Postmodernismen. Jag var inte särskilt intresserad av diskussionerna i övriga konstvärlden utanför Mejan. Konsten hade dock väldigt mycket plats i DN så jag läste ofta recensioner. Jag upplevde det ofta som kamper mellan å ena sidan Postmodernismen och å andra sidan Modernismen. Tidskriften Kris, som var ett ledande forum i konstdiskussionerna, var för mig mest en social upplevelse eftersom det viskades om dess skribenter när man var på Riche och Lido. Jag kände mig också orolig över det ständiga pratet om måleriets död. Jag målade ju. En sak i diskussionerna som spelade en särskild stor roll för mig var det som jag tolkade som upphävandet av tiden – att man inte längre behövde förhålla sig kronologiskt till konsthistorien. Man talade också om språket som en slags innehållslös form. Det var både befriande och frustrerande. Inget spelade roll, man kunde göra vad som helst, allt var bara tecken som saknade egentlig betydelse. En slags total gränslös frihet som också tycktes skrämmande och tom. Samtidigt var referenserna på Mejan Modernismen och Akademismen. Ett laddat motsägelsefullt fält uppstod.

III

1986 såg jag Anselm Kiefer på Stedelijk Museum i Amsterdam. Jag gick in på museet ovetandes om vad jag skulle se. Jag gick runt snabbt och tyckte det var spektakulärt skit. I trappen ut tvärstannade jag dock och vände tillbaka. Utställningen blev en av mina första riktigt djupa konstupplevelser. Jag minns i nuläget inte så många andra utställningar som var extra viktiga. Konstscenen var levande men jag var också mycket introvert som student på Mejan – helt upptagen av mitt eget arbete.

Jag läste mycket s.k. vuxenserier. Bl a magasinen Heavy Metal, Epix och Pox. Speciellt amerikans underground som Robert Crumb påverkade mig. Pirinen var serieguden i Sverige. Jag tecknade själv en seriedagbok som hette Fetskallen. Jag skulle publicera den själv men det gick inte så bra. En gång stack tryckaren till Spanien med mina pengar och en annan gång stoppades tryckningen av en lärare på Mejan eftersom ”Serier inte var Konst”. Annars var det mest skönlitteratur som jag läste. Jag minns speciellt Stig Larssons Introduktion. Men också böcker som Sjostakovitjs memoarer, Stravinskys Musikalisk poetik och Kandinskys Om det andliga i konsten. Vad gäller poesi så var Bruno K. Öijer kult. De filmare som påverkade mig var t ex Jim Jarmusch, Wim Wenders Himmel över Berlin och inte minst Tarkovskijs Stalker. Den deppiga svartvita långsamma estetiken var häftigt.

Musiklivescenen i Stockholm var levande. Jag gick ofta på klubbar och hörde band. Ritz, Lido, Tre Backar, Cityhallen eller Söderhallen. Olika svartklubbar. En konsert på Ritz drabbade mig mycket och det var Front 242. De var så hårda och synthiga. Annars spelades ofta en slags slick rock-soul på scenerna. T ex av Orup och hans krets. På dansgolven var det mycket James Brown och Prince. Mejanfesterna var stora fylleslag där folk dansade hela nätter. I övrigt var det på vinylerna och kassetterna t ex Prince, Police, Talking heads, The Cure, U2 och Pink Floyd. Jag lyssnade mycket på 50- och 60-talsjazz av främst Miles Davis på olika blandband jag spelat in på kassetter.

Jag spelade också i ett band som hette Giant Bah. Det var tung synthig rock a la TC Matic. Jag hade aldrig spelat sådan hård musik förr utan mer poppig och jazzig musik. Vi giggade på Ritz. De andra i bandet slet sönder min skjorta innan vi gick upp på scen eftersom jag såg för poppig och snäll ut.

Just då uppfattade jag bl a Ola Billgren och Max Book som de mest spännande svenska konstnärerna. De målade på respektive sätt som inspirerade mig. Book var så kaxig, fri och tuff i sitt uttryck. Han målade med sin tes om glappet på ett sätt som både var gediget och nyskapande. Lite Cyberpunk och William Gibson. Något som jag då såg som väldigt samtida. Book var ju också en kändis – man pratade om honom i korridorerna på Mejan. Ola Billgrens måleri var mer som en slags nyskapande klassicism i mina ögon. Jag minns hur fascinerad jag var av att han kunde måla så närvarande utifrån fotografi. Han var en slags målarmästare. Det var inspirerande eftersom jag samtidigt hade tanken om måleriets död över mig.

Ulf Linde var ju oundviklig. Han hade otrolig respekt. När han gästade Mejan stod man i dörren och spanade efter honom och hoppades att han skulle komma in i ateljén. Jag hade ju min Synth i ateljén med vibrafonljud som lockbete också. När han kom till min ateljé tittade han inte på mina arbeten utan satte sig genast och spelade. Efter några besök frågade jag honom vad han tyckte om mina målningar – han slutade spela, vände sig om ett par sekunder och sa ”de är fantastiska” – sen började han spela igen. Jag blev dock aldrig ett s.k. Lindebarn som blev bjuden hem till honom på whisky. Även om jag då hade hoppats på det.

Lars O Ericsson var också oundviklig. Han var som en furie. Skrev i DN och bevakade allt tycktes det som. Han verkade föra ngt slags krig. Eller en upplysning. Han var en riddare för det Postmoderna.

Jag minns att jag gjorde en skämtsam skiss till 2 st glasögon. Det ena paret var Lindes och hade gyllene snittet inritat på glasen. Det andra paret var Ericssons och hade spegelglas vända inåt.

Sen var det ju Stig Larsson. Alla pratade om honom. Om hur han var svinig och satte på unga tjejer och samtidigt hur bra han skrev. Men han var legendarisk. Som en profet som utmanande konventionerna.

Det var nog ingen fråga eller händelse i det sociala eller politiska klimatet som påverkade mitt arbete då som jag minns det nu. Jag befann mig i ett slags konsthögskole- och jag-limbo. Jag hade under mina gymnasieår på 80-talet i Umeå varit väldigt engagerad politiskt. Var med i husockupationer, var vänsterradikal och aktivist. När jag kom in på Mejan var det som att jag tappade bort det där och försvann in i navelskåderi och konstarbete.

Politiken blev mer vardagsnära. T ex Skinheadsen vid helikopterplattan skulle man akta sig för. Politiska stora frågor hamnade i skymundan. Jag minns en gammal klisterlapp på väggen i trappen på Mejan/Konstakademien där det stod typ ”stöd FNL i Vietnam - ge dem en Boforskanon” med postgironummer. Man sa att på 70-talet var konsthögskoleeleverna förlorade i politik och gjorde inte konst utan satt mest i stormöten. Det fanns liksom en anda av att man inte skulle engagera sig i politik som konstnär.

Det sociala klimatet var koncentrerat till uteliv efter Mejan. Framförallt klubben Lido på Hornsgatan. Där höll 80-talsparnassen hov. Stig Larsson, Bruno K Öijer, Kris-gänget m.fl. Det var uppträdanden, dans, upptåg, fylla och ett kokande virrvarr. Fasan var att stå i kön och inte komma in. Sen var det Mejanfesterna. Alltid lika urspårade i slutet. Som Mejanstudent var det sociala livet väldigt kopplat till studiekamraterna. Jag hade ingen koll på det sociala livet i övriga konstvärlden då. Jag hade ju också flyttat till Stockholm från Umeå. Det var en ny stad med nya människor för mig. Genom musiken och andra sociala nätverk hängde jag dock mycket på Ritz. Det var en annan värld. Mer poserande och glammig. På Ritz var det som att det ständigt pågick en svartglansig postpunk-maskerad. Ett London-fantasiliv.

Jag hade inte så mycket koll på övriga konstlivet. Jag var hemmablind. Allt utgick från Mejan. I en kontext var jag en utvald priviligierad, en i annan kontext en del i mängden. Men om jag ska jämföra med hur jag uppfattar det i dag så var konstlivet då mycket mer provinsiellt. Det var inte internationellt på samma sätt som idag. Den internationella konstscenen var något exotiskt och onåbart. Samtidigt hade konsten i Sverige en mycket högre status än i dag. Konstrecensioner tog givet ordentlig plats i DN och SvD. Jag uppfattade att Konst på den tiden var en självklar del i det offentliga mediefältet. I dag är konstvärlden otroligt mycket större och globalare – men samtidigt mer exkluderad från samhället i övrigt. I media är konst mer som spektakulär kuriosa jämfört med då. I dag arbetar man även i konstvärlden mer med samhällsfrågor än man gjorde då. Fast det tycks också i ett större perspektiv mest beröra konstvärlden internt.

VII

I dag arbetar jag med måleri, projekt i konstfältet och musik. Måleriet blir alltmer spännande och inspirerande. På många sätt arbetar jag med liknande teman som jag var inne på när jag fick stipendiet. I dialog med tidigare måleri och bildspråk, med min egen gest och temperament samt med måleriets inneboende form och uttryck genom själva målandet. De projekt jag arbetar med i konstfältet handlar om allt från att undervisa i konst, curata till att vara konstrådgivare för offentlig konst. Jag är intresserad av strukturer i samhället och kulturfältet och kan genom praktiskt arbete i konstprojekt även bedriva kulturpolitik i praktiken. Musiken består av ett band, Hybris Healers, som spelat tillsammans i 25 år och där vi hela tiden utmanar och undersöker våra musikaliska gränser. Att skapa musik i ensemble är en helt annan kreativ process jämfört med att stå ensam och måla i ateljén. Båda är lika befriande och nödvändiga för mig.