dagbok frÅn goa

Martin Ålund
Studier i förvandling

Det är ofrånkomligt att åtminstone förhålla sig till ett postkolonialt perspektiv när jag som vit privilegierad västvärldsmänniska vill besöka och studera en fattig värld. Och varför ska jag måla, teckna, fotografera av denna värld? Att betrakta färg och form, är det att välja bort det sociala och politiska perspektivet – och blir inte det bortväljandet ändå ett politiskt ställningstagande? En exotiserande estetiserande verklighetsfrånvänd blick?

Men poesi kan vara subversiv. Konsten kan utgöra ett motstånd lika väl som en öppning, en möjlighet. Kan det vara en motståndshandling att begrunda färger och att måla av naturen, platsen? Ett motstånd mot ett förtryckande våldsbejakande vansinne?

Det till synes meningslösa i att studera ett antal palmer och måla av dem. Det ger ingen direkt avkastning, det är i princip inte produktivt. Det handlar om något helt annat. Bortom eller hitom det man kallar samhälle, värld och mening.

Liksom detta – att ha privilegiet att ensam kunna flanera och betrakta. Är världen verkligen fri för alla att vandra omkring i?

Men jag befinner mig också i ett barns situation, har en blick som ett barn. Jag minns plötsligt hur det var när jag började måla. Hur jag upptäckte färgerna runt om mig. Häpen tittar jag och (åter)upptäcker världen, ljuset och färgerna. Och häpen ser jag hur min hand möter akvarellen och måleriet framkallar bilder som tycks sammanflätade med varat framför mig.

Så låt mig tala om måleriet och bilden. Ljuset. Vad inspirerade mig? Vad upptäckte jag? Åter till fotografiet, fast nära det verkliga ljuset. Fotografiet fångar inte anblicken. Inte en chans.

När jag sittande i Goa, omgiven av ljuset i Goa, väljer att måla från ett foto förstår jag plötsligt hur jag kan använda fotografiet. Det blir uppenbart hur underlägset blicken det är, och jag låter fotot vara en torr faktabank att välja ur. Färgerna runt omkring mig leder mig rätt. Färgerna på fotot leder mig fel.

Tänk – på medeltiden visste de hur synen fungerar. Det som var viktigt förstorades. Och fick omges av betydelse- bringande atmosfär. Men också fältmåleriet. Hur jag väljer en plats att sitta på. Tar fram målerimaterialet och stänger mig ute från världen för att komma den ännu närmare.

Akvarell är mobilt. Och samtidigt fragilt. En slags kontroll i kroppen krävs. Som om jag dansar. Här stillasittande. Handens rörelse kräver sådan närvaro. Målarlådan kan ramla. Och färgen slinta. Och hundarna i Goa som kommer fram och morrar.

Jag beter mig annorlunda. Jag ska tydligen inte sätta mig ned. Jag ska bara gå förbi. Jag är bara en människa och allt allt i Goa är hundars revir.

Så – att måla: hur jag väljer bort och väljer fram delar av verkligheten. Måleriet tycktes komma till mig och den yttre världen tog mig i besittning. Jag vände blicken utåt.

Akvarellerna ledde förbi det uppenbart synliga och fick mig att se det bakomliggande – det som bärs fram. Där fanns ett annat ljus med nya färgackord. Ackord som jag också tagit med mig hemifrån.

En upptäckt. Det inre ljuset som jag studerat i flera år och målat fram uppenbarades i det yttre här i Goa.

Men här: kanske fukten och värmen skapar ett filter som gör färgerna så speciella? Oavsett – färgklangerna låg kvar så länge. Rullade som ekon över det synliga. Färgerna vill hänga sig kvar. Och naturen tycktes vara precis framför mig. Den trängde in i mig. Ett steg ut i djungeln och jag försvinner. Eller hittar jag hem?

Naturen bad om att avmålas. Jag kunde inget annat. Som om jag drevs till att måla av en yttre kraft eller av att träda in i naturen, platsen och ljuset.

Akvarellen fungerar olika beroende på fukt och värme. Olika platser ger olika möjligheter. Jag fann en viss för- dröjning i hur färgerna torkade. Trots värmen, på grund av fukten. Jag kunde också torka bort färg på ett annat sätt. Fuktade en svamp och drog av en yta och målade om. Som om ännu ett lager verklighet skulle avtäckas. Nu när jag tittar på målningarna så här efteråt: vilken skillnad det är mot fotografier. Berättelserna blir helt annorlunda. Liksom artikulerade. Och de känns så jordade, så omedelbara. Ja – jag vill måla mer. Vart ska detta leda mig? Jag är nyfiken.