GEFLE DAGBLAD
98-06-06
Gapskratt i skymningen
Konstcentrum Gävle
"I naturen"; Richard Johansson, Roland Persson, Martin Ålund, 6.6-23.8
Det är mycket om naturen nu. Både ute i den stora konstvärlden och i lilla Gävle. Kul att få vara del av något större! Konstnärerna verkar söka runt och treva sig fram till något näst intill beständigt, mitt i allt det ogripbara.
Är det sekelslutet som drar och oroar? Någonting romantiskt, stämningsskapande, skymningsuppsamlande, finns i varje fall över den nya utställningen på Konstcentrum, parat med ett gapskratt.
Låter det absurt? Ja, kanske. Tack och lov.
Dessa tre herrar har aldrig ställt ut tillsammas förr och detta är på konsthallschefens initiativ. Heder åt henne. Detta är ett utmärkt val!
Trots tre som det synes starka konstnärliga viljor och inbördes olika uttrycksformer finns här nämligen något som kitlar. Något som både förenar och utmanar, utvecklar och knyter ihop. Här blickar man utåt, tar in det man ser men förundras, vänder på skalor och skapar en egen "verklighet".
Kanske är det enda sättet att ta sig an uppgiften ändå. Det både traditionella och metamorfosliknande, dessutom modet att närma sig den inte helt okomplicerade naturen. Som att komma nära någonting man förvisso längtar, men egentligen inte känner till.
Vi är sprungna ur samma generation och jag tycker mig känna igen detta förhållningsätt, från skolan, från det samhälle som omgav oss. Ge med ena handen och sedan ta tillbaka med den andra. Titta vilken fantastisk uppfinning allemänsrätten är - men vad ska vi egentligen med den till i dag när varenda fiskyngel i minsta vattendrag snart är fyllt med kemiska substanser? Sätt gärna upp tältet här men bada inte i sjön!
Det är en dubbel värld vi lärt oss leva i.
Satt upp ett tält är precis vad Richard Johansson gjort. Ett tält av klassisk modell som får oss att le och undra. På tältduken har han målat alla de fåglar han känner till. Alla 100 sorterna, minutiöst noggrant utförda, som skolplanschernas arketyper eller med en individuell touch - lustigt breda fötter och tappade vingar! Intill står den stolte men också förlöjligade - hela han har fått små stickiga granar klistrade på sig - granmannen i nära nog orörlig kontrapost med en uppstoppad fågel i sin hand och över alltihopa - särskilt en hysterisk dunge av miniatyrgranar i fönstret - vakar en abnormt stor fågel, som skulle kunna vara omsorsfullt sydd av syslöjdens andra sorterings-frotté och i varje fall uppstoppad till bristningsgränsen. Det fattas bara kvitter och vi har hamnat rätt in i skogen där under kan ske!
Det finns naturligtvis någonting rent humoristisk över detta, något beskäftigt befängt som får en att skratta högt. Men samtidigt är det lite för komplext för att avfärdas som detta, vi letar en uttalad undran över självklarheter och vändningar. En medveten förskjutning av skalan och förväntningarna kommer på skam. Tänk om vi faktiskt inte är de enda varelserna här?
Hos Roland Persson möter vi mer av den förgängliga sidan av naturen. Den främmandegjorda, omstöpta med ändå den riktiga, organiska. Likaså här förskjutningar, men kanske från ett annat håll. Verkligheten i bunden form. Han gjuter de naturliga formerna i aluminium. Ett material inte helt lätt att ta till sig, udda och nästan lite läskigt. Den uppställda häcken och de svävande fjärilarna tillsammans med det uppdukade blombordet ger ett nästan stagnerat, både fruset och förkolnat, intryck. Som bilden av någonting brukat och slängt och som nu stretar sig kvar, men snart faller i bitar. Krackelerar inför våra känsliga ögon.
Samtidigt som vi vet att det är hårt som metall kan vara. Okomposterbart, liksom. Vad kommer då att finnas kvar?
Martin Ålunds målnigar gör mig smått lyrisk. Detta är något gammalt i ny förpackning. En alldeles oemotståndlig kombination! Stora, milda stämningsbilder från ödsliga landskap, motiv ute i landskapet eller i en invand stadsmiljö. Dessa bilder är fria från rörelse, utan människor och uppfordringar. Som vore de själva, i all sin mästrade gåtfullhet, tillräckliga element för vår beskådan! Den svepande, utsökta ytan skapar en helhet av intryck, uttryck, drömmar och verklighet. En intagande helhet. Men ändå finns här en känsla av att någonting oväntat snart kommer att ske, kasta sig in och störa ordningen. Explodera. Kanske är det bara soluppgången vi väntar på?
Tre konstnärer med olika vägar ut i naturen, men som ändå i och med denna utställning känns oerhört väl sammansatta.
SANNA WIKSTRÖM