GP/Kultur
02-01-18
Något döljer sig där bakom
Konst: Grått går i grått. Landskapen är ödsliga, tömda på människor och deras ting. upplösta. Ängar, åkrar, skogsbryn och gölar är diffusa och suddiga i kanterna, formerna nästan upplösta. Skimmer kallar Martin Ålund sin utställning. Målningarna har ett självlysande drag, som om landskapen färgats av det första trevande ljuset i gryningen eller solnedgångens sista rödgula konturer. Ibland är det tydligt, ibland är det knappt märkbart. Trots den sparsmakade användningen av färg finns de där, aningar av gult, grönt, rosa, orange. De framträder i vävnaden av tunna färglager och bränner till, känns nästan överilade.
Landskapen är så reducerade att de stundvis gränsar mot abstraktioner, ett spel mellan formerna som modulerats med penselns lodräta eller vågräta drag. Så spänner de sig mot varandra, himmel mot jord och träd mot träd.
Det finns hos Martin Ålund tydliga spår från såväl socialrealism som Hammershøis bleka interiörer, men anslaget ligger ändå närmast ett romantiskt landskapsmåleri fast utan de traditionella bombasmerna. Istället infinner sig en slags tröghet som hör hemma i rätlinjigheten och den nedtonade färgskalan. Det storslagna i Ålunds landskap finns inte i bråda djup eller majestätiska berg utan i det dova, i tvekan inför de disiga fälten. Den enda målning som bryter av trögheten med mer organiskt och oroligt formspråk står sig inte heller, det är som om rörelsen blev för mycket och rubbade jämvikten.
De svärtade dungarna och skogspartierna lämnar en känsla av att någonting döljer sig där bakom, kanske en befogad oro. Känslan återkommer från de avfolkade stadslandskap och vägkanter som utgjort hans tidigare serier Dunge, Här och Rastplats, där miljöerna verkar ha fångats in alldeles vid sidan av ett skeende. Aldrig där eller då utan strax efter, som på en brottsplats. Jag tror att det är där Ålund är starkast, i balansen mellan hotfullhet och ett märkligt lugn.
Ann-Charlotte Glasberg
Martin Ålund, Galleri 1, t o m 5/2.