MARTIN ÅLUND

akvarellen 2/24

2024

Martin Ålund – ljuset i Goa

Den här texten skulle egentligen handla om en konstnär och en reseberättelse, och på många sätt gör den det. Men i stället för en resa till en geografisk plats – Goa i Indien – blev resan en inre färd i tankarnas värld.

I början av året såg jag akvareller av diffusa och lockande landskap i Indien läggas ut på konstnären Martin Ålunds Instagram. Jag drogs till dem delvis på grund av det släktskap jag kände med tidiga skisser från expeditioner till fjärran länder, där nya världar uppenbarades i bilder i takt med att de vita fläckarna på kartan fylldes i. Att upptäcka och gestalta, att observera och redogöra, kan sägas känneteckna tidiga världsresenärer. Ernest Shackletons försvar för sitt äventyrliga liv var: ”Jag valde livet framför döden för mig själv och mina vänner. Jag tror att det ligger i vår natur att utforska, att försöka tränga in i det okända. Det enda misslyckandet vore att inte utforska alls.” Hans anteckningar var hastigt nedklottrade år 1914 när hans expeditionsfartyg Endurance krossades av isen och sjönk. Deltagarna i expeditionen räddade sig själva och sina livbåtar genom att ta sig ut på isen, där de blev fast i fem månader innan de drev ut till öppet vatten och till sist lyckades ta sig till den obebodda Elefantön. Shackleton och hans gelikar drevs mot det okända genom en stark undran. Martin Ålund närmar sig istället det okända med förundran. Utan förundran ser vi endast det förnuftet säger att vi bör se. Medan Shackleton sökte tydliga svar, letar sig Martin Ålund in i filosofins och mystikens tankevärldar för att få en djupare existentiell förståelse av tillvaron.

Någon månad efter att Martin Ålund återvänt till Stockholm, besöker jag hans ateljé. Jag förstår genast att hans konst inte handlar om att upptäcka den fysiska världen. Istället närmar han sig världen känslomässigt, kroppsligt och andligt. Han dyker ner i sitt skapande på samma sätt som Alice i Underlandet faller ner i kaninhålet till underjorden. Målandet blir en gränserfarenhet där han ständigt balanserar på randen till det okända, eller där han till och med sätter båda fötterna i den undre världen.

I Underland skriver Robert Macfarlane om ett brittiskt laboratorium som ligger tusen meter under marken. Under lager av dolomit, sandsten och lera försöker en ung fysiker blicka in i ett tomrum. Han söker bevis på en skugglik närvaro i universum, en närvaro så gåtfull att ingen kan beskriva den. Närvaron, som vägrar interagera med ljus och kanske inte ens existerar, kallas “mörk materia”. Det enda stället där den unge fysikern kan bedriva sina efterforskningar av universums hemligheter är under jordens yta. Han måste djupt ner för att kunna betrakta stjärnorna. Vi behöver mörkret för att se bättre. Men det är svårt att navigera i mörker. Forskaren inser att det inte handlar om att leta efter fenomenets närvaro utan efter dess effekter. Martin Ålund arbetar på ett liknande sätt.

Max Weber, Hanna Arendt, Albert Camus har alla på olika sätt beskrivit hur moderniteten ”avförtrollade” verkligheten. De moderna vetenskaperna odlade förmå- gan att undersöka verkligheten med hjälp av förnuftet. Det banade väg för tekniska framsteg, men det innebar också att världen förlorade sin mystik. Från att ha varit en plats skapad med ett högre syfte och bebodd av högre väsen blev världen nu begriplig, mekanisk och själlös. Da- vid Thurfjell skriver i En lockton i ödemarken: ”Det sägs ibland att man måste se med egna ögon för att tro på något. Men det verkar som att det motsatta också stämmer,

åtminstone i viss utsträckning: man måste tro på något för att se det.” Martin Ålund har en spirituell natur. Han är öppen för det oförklarliga och har förmågan att se.

Under resan till Goa blev akvarellen det centrala. Han förklarar att akvarellmåleri är både mobilt och samtidigt fragilt: ”En slags kontroll i kroppen krävs. Som om jag dansar. Handens rörelse kräver sådan närvaro. Målar- lådan kan ramla. Och färgen slinta. Och hundarna i Goa som kommer fram och morrar. Jag beter mig an- norlunda. Jag ska tydligen inte sätta mig ned. Jag ska bara gå förbi. Jag är bara en människa och allt i Goa är hundars revir.”

Vissa målningar liknar fältstudier, målade direkt i naturen, medan andra hämtar inspiration från fotografier. Han förklarar den komplexa relationen till fotografiet och hur dess brister plötsligt blir uppenbara: ”Fotografiet fångar aldrig det allomslutande ljuset i Goa.” De fotografier han tagit blir därför mer som en faktabank att välja från. Trots allt är han inte ute efter en bokstavlig redogörelse för verkligheten. Han vill istället förflyttas till platser han inte tidigare besökt, platser där nya sanningar skapas. Komposition och former hämtas från fotografierna, medan färgerna omkring honom leder honom på rätt väg.

“Brinner det?”, undrar jag medan vi tittar på en murrig akvarell med ett suggestivt ljus. Martin Ålund berättar att det är vanligt att man bränner sina sopor i Goa. Molnen på himlen möter eldens rök och skapar ett blandat ljus. En varm låga, en stickande rök. “Man ser det som något romantiskt och fint, men det är sopor,” konstaterar han. Han håller upp akvarellen från Goa där soporna bränns framför en äldre målning av ett inre landskap, och vi noterar att färgerna går igen. Under flera år har han arbetat med målningar där han haft blicken riktad inåt. Målandet har gett honom tillträde till denna andra värld. Men i Goa blev det tvärtom. ”I Goa var det som att jag öppnades upp och såg världen komma mot mig,” berättar han. Plötsligt kunde han vända sin blick utåt: ”Jag hade målat mig fram till något slags ljus och när jag kom till Goa så var det som att det var det ljuset. Fast utifrån. Det inre ljuset som jag studerat i flera år och målat fram, uppenbarades i det yttre i Goa”.

En annan akvarell visar en kryddträdgård med kanelträd. Trädgården var helt obeskrivlig, berättar han. Goa ansågs vara världens centrum för kryddor och efter att Vasco da Gama nådde dit sjövägen 1498, fortsatte portugiser att strömma till regionen med målsättningen att etablera en koloni och därigenom kontrollera krydd- handeln. År 1510 blev Goa en del av det portugisiska imperiet, och 1951 övergick området från att vara en koloni till att bli en portugisisk provins. Tio år senare annekterades Goa av Indien.

Martin Ålund tar fram The Book of Miracles, ett manuskript från 1500-talet, rikt illustrerat med akvareller av mirakulösa och ofta kusliga fenomen. Bilderna bygger på omen och profetior från antik och biblisk tid – fallande stjärnor, svärmar av gräshoppor, solförmörkelse, skräckinjagande monster och ödesdigra översvämningar. Sida efter sida hypnotiserar med sina spektakulära och apokalyptiska visioner. Vi bläddrar, kollar på bilderna och han konstaterar, “Det finns ingen skillnad. Världen rör sig runt i tid och rum.” Han liknar konsten vid en måltid där vi möter konstnärer från alla tider, både från framtiden och bakåt i historien. Vi delar bröd med varan- dra och inser att vi är på samma resa, fast från olika håll. ”Det är befriande för mig när jag ser konst som jag känner igen mig i, som andra har gjort långt före mig. Det finns en gemenskap i att jobba med konst,” berättar han.

Jag betraktar en sida med en flammande himmel och märkliga ljusfenomen. Visst finns det ett släktskap. Lik- nande ljus, en snarlik atmosfär, samma mysterium som människan brottas med även när seklerna skiljer oss åt. Det är målningen, inte enbart som en avbildning, utan som ett sätt att förstå den egna platsen i världen. Det är bilder med en utdragen tid, som visar en upplevelse som inte bara är ögonblicket utan ett sätt att tolka tillvaron.

I Martin Ålunds måleri lämnar borttorkade händelser spår som avslöjar något annat än den faktiska verkligheten. Denna verklighet kan endast gestaltas som frånvaro, likt ett diffust ljus, ett mörker eller en skugga. Skuggorna som omger oss gör oss mottagliga för en särskild typ av upplevelse. De låter vissa detaljer förbli okända, och vår blick kan tränga djupare in i underjorden och ut i universum. Kanske är det konstnärens uppgift att observera mer, att resa utan förutfattade meningar, att ge sig in i mörkret med ögonen öppna.

IDA RÖDÉN

Artikeln som PDF

https://akvarellen.org/