Katalog Martin Ålund Never Never Land
2009
Själsligt tryck
Det regnar och är mörkt, jag står på baksidan av Filadelfias hus på Rörstrandsgatan. »Det står fabriken på dörren« var Martins instruktion för att jag skulle hitta. Ateljén är inhyst i en gammal korvfabrik, ett slitet rektangulärt rum utan fönster med nakna lysrör i taket, ett veritabelt landskap av kraftigt spjälkad färg. Under skikt av torkade färglager anas golvets klinker. En serie målningar står lutad mot ena kortväggen. Jag slår mig ned på en röd stol mittemot. Martin börjar visa vad han åstadkommit de senaste åren. Den första målning jag ser när jag kommer in i rummet försätter mig i en annan värld; Goyas. Det är jag inte ensam om. Konfigurationer i mörkt jordfärgad kolorit alstrar en dov klang. Nere till höger skapar en diffust uppstruken gul yta ett ljusfenomen som förbinder mig med en annan tillvaro. Det är märkvärdigt lite, känns vagt koordinerat men ger ändå ifrån sig en tydlig känsla av nattlig händelse i främmande natur, något lösligt olycksdigert. Ett dunkelt landskap, en plats plötsligt upplyst, ett sken som tycks förklara bilden.
Martin vänder fram en målning i taget och beskriver under tiden sin arbetsprocess, berättar om sina intentioner, vad som föregått och vad han vill komma ifrån. Han återkommer ofta till ordet improvisation, säger sig vilja se målningarna som sviter att de hänger ihop som sprungna ur samma flöde. Jag har alltid uppfattat honom som spontan, intuitiv och generös, en ovanligt musikalisk (pianist) konstnär väl bekant med idén om improvisationer. Att man utifrån en punkt eller sekvens gör en kringgående rörelse, fylld av emotionella infall och formella impulser för att återkomma till utgångspunkten och åter ta upp tråden. Lite grann som när man som barn jumpade på flytande isflak och inte visste vilka som höll för ens tyngd. Där fanns en betydande risk men klarade man det och gick i mål torrskodd var belöningen egendomligt behaglig.
Under tiden vi går igenom målningarna kommer jag på mig flera gånger med att se ett slags släktskap med kinesiskt måleri. Det är något med färgernas atmosfäriska egenskaper och karaktären hos vissa former. Jag påpekar det för Martin, som först ser lite överraskad ut men snart accepterar bilden. Att treva sig fram när man målar, med öppenhet för den väg måleriet kan ta när man låter sig styras av momentana ingivelser, ger mig som betraktare vissa friheter.
Stöter lite senare på en målning som känns ovanligt byig och våt. Innan jag hinner upptäcka det säger Martin att han haft Turner i tankarna. Mitt bland en mängd kort penslade streck pekar han på en enkel teckning av ett segelfartyg, något jag i förstone inte noterat. De snabba strecken vid sidan av en slät enhetligt målad färgformation har ett slags trubbig spretighet, som lockar fram känslan av piskande regn. Jag upplever att känslan av vind och vatten bärs av sättet att måla i rörelsen mellan skala och temperatur.
En figur eller ett objekt figurerade tidigare ofta i målningarna som måttstock eller för att antyda en berättelse. En lösning han säger sig vilja komma ifrån, tycker att det ibland kan bli för mycket sentiment, vill heller inte upprepa sig utan komma vidare till något annat. Att som konstnär svara på det själsliga trycket är nödvändigt men inte alltid enkelt. Det kan vara riskabelt att vara lyhörd för förändring och uppbrott, man har mycket att förlora, men vad man har att vinna är inte lika klart.
Målningar, färgsjok som glider i och ur varandra i rytmiska ansamlingar formar landskap, färgens varierande densitet och lasyrens absorberande förmåga möjliggör oväntade kombinationer. Det som inledningsvis vid en betraktelse ser oöverskådligt och kaotiskt ut bringas många gånger samman av en distinkt form.
Ett pregnant artikulerat tecken dyker ibland upp från kanten av duken, sträcker sig in och binder likt ett visuellt gem alltför yviga gester vid ytan, erbjuder en riktning för vår inbillning. Oavsett vad formen liknar blir den ett slags brännpunkt som kokar ner och förtätar färgerna, får målningen att koagulera. Martin Ålunds måleri är lyriskt, intuitivt och kan tyckas flyktigt uppbyggt, men vistas man en stund i de (beslöjade) förtätade rum som dessa improviserade koncentrationer av lyrisk dunkel kolorit skapar skall man finna en förvånansvärd precision.
Det regnar fortfarande när jag lämnar ateljén.
Kjell Strandkqvist, konstnär