SVENSKA DAGBLADET
98-04-04
Dov dunkel dunge
Galleri Engström
Martin Ålund
Det förtjänar att upprepas hur många gånger som helst, måleriet är inte dött! Om inte frodas, så lever det intensivt inte minst bland många av dagens unga bildutövare. Man ser inte måleriets månghundraåriga tradition som någon belastning. Snarare tvärtom, man lär och tar vad man behöver, tämligen vårdslöst allt som oftast. Men det hör ju till tiden och stilen.
Martin Ålund har en mer fördjupad syn på traditionen. Det visar han i sviten "Dungen" - målningar och reflexioner över en gång en spolierad lekplats. Minnen som tränger sig på, när han nu ger sig i kast med liknande motiv någonstans från Söder. Diffust uppstrukna i ett grågrönt skimmer får de något mjukt suddigt över sig som från gamla, slitna filmer. Ålund beskriver inte, han framkallar stämning. Höghus, träddungar, parkgrönska blir nostalgisk försjunkenhet. Att de skulle höra hemma någonstans på Söder är egentligen ganska ovidkommande. Samma anonymitet präglar också de rena landskapen - folktomma, ljusmättade, vemodsfyllda, målade med en aning av Corots lyrism och Hills hetta. Och nog har Ålund, som så många av dagens målare, slagits av Vilhelm Hammershöj - mystiken, ljuset och inte minst denna mäktiga outgrundliga tystnad. Vissa av Martin Ålunds parklandskap dras åt denna mångtydighet - ger verkligheten en dimension av dröm, undran.
STIG JOHANSSON