Västerbottens Kuriren
2006-11-08
Darrande inför det stora
Martin Ålund på Galleri Mariann Ahnlund
Martin Ålund har bara två titlar. ”Hållfasthetslära” eller ”Crisis” på alla sina målningar här. Men det gör inget. De skulle kunna vara lika uttrycksfulla helt utan titlarna också. För dessa bilder kan tala.
Vid en första blick kan det te sig som kladd och vid en närmare kontroll är det nog det också, då man upptäcker inristade figurer i kulspetspenna eller tusch lite här och där. Det kan uppfattas som vårdslöst eller respektlöst på det ofta högre ansedda materialet olja. Men i en framtid är det dock oljan som vinner över kulspetsen.
Om detta är en aspekt som varit invägd av konstnären vid framställandet vet jag inte, men jag tolkar det som en inställning att målningarna inte skall anses som alltför vördnadsfulla, utan som en del av det som inte förblir helt eller är oförstörbart.
Framträdande är detta temperament att måla som att det vore att välja. Här gestaltat i färg, form, hårt, löst eller mjukt. Ålund visar att motsatserna förstärker varandra och tillsammans bildar en fungerande stabil helhet.
Han målar avgränsade färgfält som stora plumpar som ibland flyter ut och fyller antingen hela bildrummet eller samlar hop sig och blir till små godisbitar utslängda på en törstande tundra.
Detta spänningsfält som uppstår mellan det söta och torra återfinns i en av bilderna kallad ”Crisis”. Det pastelligt färgglada mot det naturligt nedbrutna finns i många av bilderna. Det skapar en spänning och en nyfikenhet hos betraktaren och detta parat med de små figurerna. Ibland ett vilset skellett eller någon lika vilsen liten människa i något väldigt stort och ogripbart som ett universum eller en bergsskreva. Det lilla darrar inför det stora.
Ålund har tidigare bland annat gjort sig känd för vidsträckta gråaktiga norrländska landskap och här anas denna bakgrund men här befinner vi oss avgjort i ett inre och mer fantasifullt landskap.
Ibland känns det väldigt exotiskt och ibland väldigt närsynt som det där man fångar när man ligger på en havsstrand och tittar in i den växtlighet man har närmast sitt ansikte.
Floran är avskalad och tillvand vid karga förutsättningar. På ett ställe är vi i ett kallt nattligt islandskap detta också i en ”Crisis”. En dallrande måne, eller om det är något flygande föremål långt där borta. Det är vackert och samtidigt spöklikt. I Ålunds måleri finns något avskalat och blottläggande. En strävan efter att vara sann. Inte mot det sedda utan mot den egna upplevelsen, kanske av något enkelt som en vy eller något lite mer komplicerat. En förälskelse.
MARIT STRANDBERG